snöflicka

26 November 2008, kl 15:37

Jag har det sjukt bra. Kom hem från jobbet igår och Ior drog av ett leende och förklarade att bastun var varm och att jag kunde ta mig ett bad medans han fixade middan. Lyxig eller vad? :) Skuttade glad i hågen ur kläderna, blötte ner mig i duschen och klev in i bastun. Parkerade bakvagnen, arslet alltså, på bastulaven och gav upp det tystaste lilla vrål som nånsin passerat mina läppar. Bastulaven var ta mig fan skållhet, och det brände som zataaan! Ior, mitt lilla hjärta, har ju så klart snålat in på just den lilla detaljen, att välja rätt virke till lavarna. Istället för exempelvis asp (som inte leder nån värme) så trodde jag banne mig att han lagt dit gjutjärn! Alternativt nån form av teflon, eftersom det strax därpå började lukta stekt bacon... Började oroligt beskåda min bakdel (hur lätt är det är få syn på sitt eget arsle egentligen???) innan jag insåg att det var Iors matlagning som doftade, och inte min svedda sittyta. Pust...

Varit ute på självmordsuppdrag med lilla pappsen idag. Blev inget kidnappande av Smula och barnvagn eftersom en promp med barnvagn hade varit... tålamodsprövande, minst sagt. Lika mycket plogat som Mark Levengood har hår på huvudet... Men men, har man lovat att man ska ut och prompa så ska man ut och prompa!
 "Vi kan väl gå där, och dit och sen vidare dit och en sväng förbi där också innan vi går hem igen. Orkar du det?" frågade pappsen.
Mäh?! Vaddå "orkar"?! tänkte jag tjurigt och tänkte minsann prompa för allt vad tygen höll! JAG ÄR INTE ENS 32!!! Åtminstone var jag inte det innan prompen... Pappsen pinnade på i "vanlig" takt, medans mina pinnar (fläsklägg/ben?) kändes som om de skulle gå aaaav. Helt galet! Är man verkligen så försoffad att man får nära-döden-upplevelser av att GÅ?! Kändes som att jag spontan-utvecklade en lungtumör där i början, för det gjorde ont när jag andades (och jag blev så yr om jag försökte låta bli. Andas alltså...) Var ju förvisso typ 9 mil, enkel väg, som vi traskade i kyla och drivis, och i oplogad terräng, och det var faktiskt uppförsbacke både dit och hem igen! (Shit! Jag borde vara utdöd!) Jag gick säkert lite längre än pappsen också eftersom jag av någon anledning blir som en fyllskalle, när det kommer snö. Kan ju fan inte gå på eländet utan snubblar fram som just en fyllis. Skulle ha stämt upp i en skrålande snaps-visa där längs stigen så hade både uppförande och utförande stämt bättre överrens. Fast då hade väl pappsen lagt i en högre växel på sina pinnar för att bli av med mig, och själv hade man blivit... plockepinn! :) Prompen resulterade i vilket fall som helst till uppkomsten av Skavsårens Moder. Hon (Ursula) föddes på min vänstra häl, och består helt och fullt av bloooood. Yuk! Nu kan man bara hoppas på att hon växer upp och flyttar hemifrån så fort det bara är möjligt! På min häl kan hon då inte bo i all evighet!
 "Det här måste vi göra om nån gång!" kvittrade pappsen när vi var hemma igen. Och jo, faktiskt, det måste vi :) Känns skönt nu om inte annat när jag insett att jag överlevt ;) Aldrig fel med lite quality-time med Pappa Piggelin! Ska fråga om jag inte kan få rida på hans axlar nästa gång istället. Lär ju bli en syn för gudarna med tanke på att pappsen är ganska kort och jag förmodligen skulle släpa fötterna i backen ändå, även om jag befann mig på hans axlar. Attans vad sjuka bilder det dök upp i huvudet... :)

Nu är man då åter på sitt lilla jobb och försöker göra skäl för lönen. Inte så lätt idag heller eftersom det är lugnare än nånsin. Sen är det nån jävla idiot som ätit upp alla kakor dessutom... *morr* Egoistiska satmara. Och KÄRRING! Att det sen är jag själv som är satmaran och kärringen i en och samma förpackning kan väl aldrig stämma..?

Nä, dags för en liten förflyttning inom området. Återkommer!

Snöboll på Uuuuursulaaaa!